M.

Att få svaga knän när du gick förbi, att varje gång fnissa när det snackas om dig.

Det var som om glädjen inte hade något slut, spelade ingen roll om han kollade på mig eller om han ens visst vem jag var. Jag var ändå nöjd, Liksom bara få se på han. Jag blev en glad tjej med massor med energi  Det bubblade inom mig varje gång jag tänkte. Jag var en spion en stalker, Visste allt om ingenting. Polis som min pappa brukar säga. Har ni känt er sådär helt fulla av liv bara han tittar på just dig?

Precis så var det, benen vart spagetti händerna skakade och jag kan inte koncentrera mig på lektionerna. Allt jag längtar efter då var att få komma ut från det instängda klass rummet. Allt var som en saga i en dag kommer jag ihåg, en saga som tog snabbt slut. Det kom fler sagor som vart invecklade mer riktiga.

Det där spagetti i benen fortsatte länge och hjärtat klappade extra fort bara på bara tanken ”tänk om”. Jag började smått tröttna på allt och när till sist en bekräftelse kom från ett annat håll om en annan sak rasade hela min fint uppbyggda värld. Allt var perfekt, men folk ville ha mer.

Saker ändrades och jag hatade allt mer och mer att hjärtat tog några extra skutt, hatade att allt mer och mer att få komma in i ditt liv,  det var för sent. Som om vilken annan människa log och snackade med mig. Det var som om det goda och det onda blev för mycket och allt började smetas i varandra.

Tillsist stannade allt och världen stod still.

Tiden gick och allt blev glömt. Grannar i 18:års åldern med bil blev snygga, att ta snygga foton vart mer än press än något kul, men sist men inte minst:

folk som verkligen bryr sig om en började visa det.

Det var historian från min del, sen får ni klura ut om hur ni ska tänka…

Kanske sant det jag skrev?

Förra året, i år, förra månaden eller idag?

Mycket frågor med för lite svar, kanske värt att undra don’t you think?

Hej med er läsare

M.